Innebandy - Sub silentio

Visst känns allt lite lättare på våren. Ljuset och värmen (nåja) gör det enklare att ta tag i saker som släpat efter. Väggar måste målas, garaget är fullproppat med grejer. Vissa saker måste lagas akut, altanen får vänta tills nästa år.

Att Storvreta missade slutspel har inte undgått någon. Fiasko och katastrof – proffstyckarna var eniga. Då jag själv lite ödmjukt vill ställa mig till den skaran kan jag inte annat än att hålla med, det är helt enkelt för dåligt.

Örnarna har varit bäst i världen i väldigt många år. Det var just det som till slut blev deras fall.

Viktor Klintsten spelade i landslaget.

Jesper Berggren och Mattias Samuelsson var världens bästa backpar. För en halv miljon köptes Rasmus Sundstedt in och helt plötsligt hade de även världens bästa andraback som även kunde spela forward.

Framåt hade man världens bästa spelare Mika Kohonen ackompanjerad av Hannes Öhman som framåt ålderns höst såg trött ut tills det vankades slutspel, sedan klev han fram. I laget fanns även den urstarka tysken Fredrik Holtz, Henrik Stenberg höll sig i större utsträckning på banan. Världens bästa lag med andra ord. Och då har jag inte ens nämnt Joel Kanebjörk, på den tiden landslagscenter.

Storvreta levde så mycket i nuet att de glömde bort att det kommer en framtid. Ungdomsverksamheten som tidigare var föreningens signum släpade efter. Utöver det var det få unga spelare som ville dra på sig den rödvita tröjan då de visste att speltiden begränsades till att skjuta mot mål i periodpausen.

Denna säsong levde Storvreta inte längre i nuet, de spelade snarare innebandy i vad som en gång varit.

Mattias Samuelsson springer inte lika fort och det märks på hans spel. De offensiva räderna blir färre och färre. Mika Kohonen ska vi inte ens börja med att gå in på. Fredrik Holtz skjuter fortfarande extremt hårt men lämnar inte avtryck. Viktor Klintsten vinner inga matcher längre, som Stefan Forsman skrek åt honom under derbyt mot Sirius innan han blev utbytt.

Lagets tredjefemma var en av landets absolut sämsta. Ett hopplock av de unga spelare som fanns kvar i Uppland.

I Storvreta år 2015 har Stefan Forsman sista ordet. När han efter sitt SM-guld (föreningens första) fick lämna Storvreta kom det som en chock för många, inte minst han själv. Vi vill ändra riktning var förklaringen han fick.

Under några år hade Storvreta hög omsättning på tränarsidan. Till sist togs ett beslut att ta tillbaka Forsman och börja bygga för framtiden. En utmaning han gick med på, mot att det skulle bli på hans sätt.

Jag är helt övertygad om att Stefan Forsman är rätt person för jobbet. Jag är inte lika övertygad om att den väg han nu valt är den smartaste.

Att Holtz och Kohonen försvinner gynnar Storvreta. Så långt är jag med. Vad jag är mer tveksam till är valet att inte förlänga med Staffan Jacobsson.

Som fjärdeback har han gjort exakt det som förväntats av honom. Han har vunnit boll, städat framför kasse och täckt upp för Sundstedt när han sticker. Han har vunnit allt som går att vinna på klubblagsnivå och hade varit en extremt viktig resurs i inskolningen av yngre förmågor. Han om någon vet vad som krävs, han har spelat i Storvreta i 22 år. En förbannat bra rollspelare med andra ord.

Samtidigt är det just detta som gör det hela så intressant. Jag sitter inte på alla korten, det gör däremot Forsman. Och han kan vara på väg att göra något riktigt sjukt.

Nilsberth ska enligt uppgift vara klar, Emil Johansson väljer mellan Dalen och Storvreta. Om Storvreta kan ro i land dessa värvningar seglar de upp som en guldkandidat inför nästa säsong. I detta scenario behövs inte Staffan Jacobsson då Jesper Berggren kan axla hans roll.

Oavsett utgång i denna soppa:

Silly season – the funniest season

/Mr White